Företagshälsovården i Sverige – historik och utveckling

Några ord om FHV historik

Den organiserade framväxten av FHV i Sverige började under 1950-talets första del och initierades av arbetsgivarnas centralorganisation SAF (inom privatsektorn) och de fackliga organisationerna, som vid den tiden företräddes av Landsorganisationen (LO). Det började med ett kollektivt avtal om arbetarskydd och säkerhet 1951 och fortsatte 1954 med en överenskommelse om rekommendationer till företag som ville frivilligt organisera FHV och sjukvård. Denna samverkan mellan SAF och LO utvecklades efter hand och 1967 kom också privatsektorns tjänstemannakartell (PTK) med. Från statens sida var intresset ganska ljumt men FHV kunde få viss ekonomisk förstärkning från Försäkringskassan genom ersättning för den sjukvård som den utförde. FHV organiserades ungefär som i Finland och man började tala om dess medicinska, förebyggande tekniska och psykosociala sakområden. På detta sätt kom FHV att knytas till kollektiva avtal mellan arbetsmarknadens organisationer för att till slut bli ett separat system för arbetsplatsernas hälso- och sjukvård.

Att vara en del av arbetsmarknaden kom även att ha andra följder. I Europa fanns då, som många minns, i flera länder oro och idéströmningar som ifrågasatte den rådande samhällsordningen. Utbredd upprorsstämning med kravaller förekom. I Paris utbröt en studentrevolt 1968. Bilar brändes och man kastade gatsten på polisen. I Sverige fick vi en omfattande vild strejk i gruvindustrin. I det sammanhanget kom FHV roll i företagens miljö- och hälsoarbete att ifrågasättas. I samhällsdebatten framfördes från flera håll krav på att FHV skulle ställas under demokratisk kontroll med staten som huvudman. Det fanns ett frö till en förtroendekris.

I detta läge reviderades avtalen mellan SAF, LO och PTK om arbetsmiljö och samtidigt också organisationernas rekommendationer om FHV. Dessa kom sedan att ha stor betydelse för uppbyggnad av företagshälsovården i Sverige. I praktiken blev SAF, LO och PTK organisatoriskt sett huvudmän för Sveriges FHV. De tog över initiativet helt enkelt.

Staten lämnade med detta sin roll och ansvar för hälsovårdsorganisationen FHV. Man kan säga att Staten abdikerade. Systemansvaret låg nu på arbetsmarknadens organisationer. Uppgiften att utbilda FHV personal lades dock på arbetarskyddsstyrelsen och där på den avdelning som senare kom att bli det självständiga Arbetsmiljöinstitutet. Viktigt att komma ihåg är att Statens företrädare inte såg FHV som en del av landets samlade hälso- och sjukvårdsorganisation. Denna ordning beslöts av riksdagen 1971 och har därefter i sina grundprinciper stått oförändrad. I fråga om ekonomi fick FHV fram till början av 1980-talet ersättning från försäkringskassan för sin sjukvårdsprestation. Den innebar en lättnad av trycket på den offentliga sjukvårdsorganisationens (= landstingens) sjukvård, vilket godtogs som en pragmatisk och praktisk lösning. Efter att landstingens primärvård utvecklats och ökat sin kapacitet ändrades arrangemanget så att FHV i stället fick ett statligt schablonbidrag som svarade mot ca 25 % av den årliga driftkostnaden för FHV-enheter. Detta bidrag togs bort 1992 vilket skedde samtidigt som arbetsgivarföreningen SAF sade upp sitt kollektivavtal med de fackliga huvudorganisationerna. År 1971 blev FHV ett föräldralöst barn som övergavs av Staten. Då de kollektiva avtalen mellan SAF, LO och PTK sades upp övergavs FHV även av sina fosterföräldrar arbetsmarknadsorganisationerna.

För sin överlevnad var FHV efter 1992 hänvisad att säkra sin existens på en i stort sett oreglerad hälsomarknads villkor. Den var utsatt för konkurrens. FHV fick alltmer uppleva att konkurrensen kom att gälla en tävlan om kunder/företag till lägsta möjliga kostnad. I kunders krav på låg kostnad och samtidigt hög kvalitet blev ofta prislappen det starkaste konkurrensmedlet. För många i FHV var detta något nytt. När det gällde det hälsoförebyggande och miljöinriktade arbetet upplevde många FHV-enheter att de befann sig i en kapplöpning mot en kvalitativ bottennivå - ett "race towards the bottom".

Andra såg möjligheter i det regellösa tillståndet.

Vi återkommer längre fram till dessa vägval i början av 70-talet. Jag ställer en fråga för mig själv att besvara. Var det ett bra eller dåligt beslut att överlåta åt arbetsmarknadens organisationer att bli huvudmän för FHV? Kanske var det både bra och dåligt? Eller möjligen varken bra eller dåligt? Och i så fall varför? Innan vi diskuterar den frågan skall vi nästa två spalter berätta om hur det blev.